Förlossningsberättelsen
Nu när allting nu har lugnat ner sig har jag äntligen tid att sammanfatta Johannes nedkomst.
Båda förlossningarna har börjat lika, slemproppen går och värkarna börjar. Denna gång gick den i bitar på konstensnatt, dagen före. Vi bestämde oss för en tur på stan den kvällen, och då kände jag mina första sammandragningar, tre ordentliga kom. Ett hopp tändes att nykomlingen skulle kunna komma under helgen, att den långa väntan snart skulle vara över.
Kan påpeka att jag cyklade en hel del med Leos dagisturer, en 6 km, om dagen som höggravid. Den dagen cyklade jag inte ( dagen före blev den sista :)) trots alla försök att få igång förlossningen ( mattvätt, storstäda, långa promenader etc. ) hade jag inte ens en känning.
Tvåtiden på natten vaknade jag av wc besöket och kunde inte somna om. Då kunde jag klocka värkarna på 15 min mellan varandra. Tretiden bestämde vi att ringa svärmor när läget inte ändrades. Det skulle ändå ta två timmar innan hon var framme och man visste inte vad som skulle hända. Under nattens lopp varierade värkarna från 15-30min i mellan. Femtiden då svärmor dök upp började de avta och jag var livrädd att det inte var på gång, utan endast kraftiga förvärkar.
7tiden steg vi upp på min mans födelsedag, och värkarna hängde kvar på 15 min. När jag gick omkring och ställde Leo och pynjade på blev värkarna bara starkare och starkare. 8 tiden visste jag att det var på allvar och 20minuter senare ville jag åka in. Då kom de med 5minuter och var ordentligt kraftiga.
Väl framme, halv nio, hamnade man i kurvan. Jag visade vara 4cm öppen. Halvtimme senare bokade vi in oss i förlossningrummet och jag förberedde mig för epidralen som jag senare skulle ha.
Sedan gick allt snabbt. Värkarna blev bara kraftigare och intensivare. Liten stund efter kanylen och antibiotikan var på plats, tog jag lustgasen som hjälp. Inte hade jag den längre innan jag inte oekade längre och beställde efter epidralen. Det visade att läkaren var på operation och det skulle dröja minst halv timme. Barnmorskan föreslog livmoderhals bedövning så länge vi väntade. När bedövningen skulle läggas visade sig att jag var 8 cm öppen. Halvtimmen senare började krystvärkarna och 8 min senare föddes vår andra son. Vi kom in till sjukhuset 8.30 och 11.14 föddes han. Han föddes på beräknat datum och min man fick den finaste gåvan jag kunde ge honom på sin födelsedag.
En heldel ångest och rädsla fanns inför förlossningen. Den första lämnade inte med gott minne, medan den här gick så bra den kunde. Ända vad jag kan säga att jag inte var beredd på vad kroppen ville. Värkarna satt i ett i slutet och plötsligt vad det dags att krysta, jag försökte allt för att få en andningspaus men kroppen bara satte fart framåt och jag kunde inte göra någonting. Det var obehagligt, men ändå bra.
Båda förlossningarna har börjat lika, slemproppen går och värkarna börjar. Denna gång gick den i bitar på konstensnatt, dagen före. Vi bestämde oss för en tur på stan den kvällen, och då kände jag mina första sammandragningar, tre ordentliga kom. Ett hopp tändes att nykomlingen skulle kunna komma under helgen, att den långa väntan snart skulle vara över.
Kan påpeka att jag cyklade en hel del med Leos dagisturer, en 6 km, om dagen som höggravid. Den dagen cyklade jag inte ( dagen före blev den sista :)) trots alla försök att få igång förlossningen ( mattvätt, storstäda, långa promenader etc. ) hade jag inte ens en känning.
Tvåtiden på natten vaknade jag av wc besöket och kunde inte somna om. Då kunde jag klocka värkarna på 15 min mellan varandra. Tretiden bestämde vi att ringa svärmor när läget inte ändrades. Det skulle ändå ta två timmar innan hon var framme och man visste inte vad som skulle hända. Under nattens lopp varierade värkarna från 15-30min i mellan. Femtiden då svärmor dök upp började de avta och jag var livrädd att det inte var på gång, utan endast kraftiga förvärkar.
7tiden steg vi upp på min mans födelsedag, och värkarna hängde kvar på 15 min. När jag gick omkring och ställde Leo och pynjade på blev värkarna bara starkare och starkare. 8 tiden visste jag att det var på allvar och 20minuter senare ville jag åka in. Då kom de med 5minuter och var ordentligt kraftiga.
Väl framme, halv nio, hamnade man i kurvan. Jag visade vara 4cm öppen. Halvtimme senare bokade vi in oss i förlossningrummet och jag förberedde mig för epidralen som jag senare skulle ha.
Sedan gick allt snabbt. Värkarna blev bara kraftigare och intensivare. Liten stund efter kanylen och antibiotikan var på plats, tog jag lustgasen som hjälp. Inte hade jag den längre innan jag inte oekade längre och beställde efter epidralen. Det visade att läkaren var på operation och det skulle dröja minst halv timme. Barnmorskan föreslog livmoderhals bedövning så länge vi väntade. När bedövningen skulle läggas visade sig att jag var 8 cm öppen. Halvtimmen senare började krystvärkarna och 8 min senare föddes vår andra son. Vi kom in till sjukhuset 8.30 och 11.14 föddes han. Han föddes på beräknat datum och min man fick den finaste gåvan jag kunde ge honom på sin födelsedag.
En heldel ångest och rädsla fanns inför förlossningen. Den första lämnade inte med gott minne, medan den här gick så bra den kunde. Ända vad jag kan säga att jag inte var beredd på vad kroppen ville. Värkarna satt i ett i slutet och plötsligt vad det dags att krysta, jag försökte allt för att få en andningspaus men kroppen bara satte fart framåt och jag kunde inte göra någonting. Det var obehagligt, men ändå bra.
Kommentarer
Skicka en kommentar