Detta j*vla illamående

Är nu första veckan tillbaka efter 2 veckors sjukskrivning pga utmattning och gravidkräkningar.
Måndagen gick helt okej, förutom tröttheten att vara i gång. I går räckte det inte med att spy före frukost utan även frukosten kom upp i skolan. Idag har det bara dalat neråt, både frukost och lunch har båda kastas upp. En del pga av huvudvärken som kommit och gått under graviditeten.
Men jag är så förbannad över min egna höga arbetsmoral. Trotts detta är jag påväg i morgon fast man är berättiga fortsatt sjukskrivning. Att man är dum nog att fortsätta och satt att gränsen är nådd då jag måste springa från en lektion och spy. Hur dum får man vara? Ångest vid tanken att man måste säga till att nu är gränsen nådd. Förklara varför man sviker alla, fast det bara är jag som känner det. Detta med att ha arbetskollegor som man trivs med och inte vill svika. Ett jobb man så gärna vill göra fast kroppen just nu säger något annat. Jag hoppas att det snart vänder, att v. 18 innebär nya möjligheter än idag (17+2). För just nu vet jag att dagarna är räknade. Jag som sett framemot  delansvar för  svenskadagenfesten och  huvudansvar för luciafestligheterna.
Alla goda rutiner, som motion och promemader, som sattes under sjukskrivningen hemma finns för tillfälle inte. Bara soffan.....
Tur att man har så förstående barn att mammas ork inte finns och en gubbe som sällan klagar över alla hushållsyslor han måste göra själv.