Förlossningen-del 2
Eftersom vattenmängden fortfarande var liten, avvikelserna i flödet fortfarande fanns kvar och att lillen är liten för sina veckor valde de att inte vänt å utan att sätta igång så länge babyn ännu mådde bra. De gissade att moderkakan inte fungerade som den ska och ansåg att det inte lönade sig att vänta några dagar extra.
De valde att sätta igång mig med en ballong som skulle hjälpa mig att öppnas och starta sammandragningarna . Jag fick ballongen runt kl 11, efter en tid i ctg bar det av för att äta lite lunch för att sen igen ligga i kurvan innan hemfärd. Under vår lunch passade vi på att handla lite proviant åt gubben inför förlossningen. Eftersom allt verkade bra fick vi åka hem med ny tid till att kl 20.30 på kvällen om inte ballongen hann komma ut före de. Ballongen fungerade bra och sammandragningarna ökade i styrka och antal. Vi hann bara vara hemma i 1,5h, gubben hann just få sömn, då ballongen hitta ut och det var av in igen. Denna gång med alla väskor i bagaget.
Inne på förlossningen visade jag vara 5cm öppen men sammandragningarna hade slutat. De bestämde sig för att ta hål på hinnorna (kl 18). Småningom började sammandragningarna komma tillbaka och ökade i styrka. Efter 1 h var de så pass intensiva att jag begärde lustgas. Vid varje sammandragningar dippade hjärtljuden och de kändes obehaglig och gjorde mig nervös. Var allt okej? Efter ytterligare 1h med lustgas kände att det var dags för mera smärtlindring. Till min besvikelse var jag fortfarande bara 5cm och huvudet högt. Hur länge skulle de ta? Och jag kände en nervositet och lite rädsla hur länge förlossningen skulle pågå speciellt eftersom den inte kommit i gång "naturligt". Men en pcb skulle jag få som smärtlindring.
Ca 5 min senare kom läkaren in för att sätta bedövningen och det var då allt kändes som en dimma. Under 5 min väntan hade sammandragningarna ökat ytterligare i styrka och allt satt i ett. Läkaren väntade tills sammandragningen skulle lugna ner sig men det blev aldrig riktigt så. Ingen bedövning han ges. Plötsligt blev sammandragningar ännu intensivare och babyns hjärtljud sjönk skrämmande. Jag hamnade att byta till flera olika ställningar för att få upp hjärtljuden och personal kallades till rummet. Fram tills dess hade det varit bara gubben å läkaren i rummet som "dragit" mig till olika positioner. Plötsligt kom krystvärkarna i gång och sedan var han ute. Allt kändes overkligt. Kroppen hade reagerat och jag hade ingen kontroll. Från att vara 5 cm tills han var född hade de gått 20 min. Att höra hans skrik var en sådan lättnad. Han var den minsta och sötaste varelsen jag sett. Det kändes nästan som att få en liten docka på bröstet.
Vår lilla Theodor. Föddes fredagenden 13.3 kl 20.25 och var 46 cm lång och vägde bara 2,460 kg.
Jag fick veta i efterhand att orsakerna varför hjärtljuden sjönk så dramatisk i slutet var pga att han sjönk så snabbt från högt läge. Dessutom hade han navelsträngen runt halsen som orsakade dipparna under sammandragningarna. Tur att krystvärkarna kom direkt annars skulle det troligen ha blivit akut snitt. Men allt gick bra. En rolig grej är att 3 av 4 barn är födda på en fredag.
De valde att sätta igång mig med en ballong som skulle hjälpa mig att öppnas och starta sammandragningarna . Jag fick ballongen runt kl 11, efter en tid i ctg bar det av för att äta lite lunch för att sen igen ligga i kurvan innan hemfärd. Under vår lunch passade vi på att handla lite proviant åt gubben inför förlossningen. Eftersom allt verkade bra fick vi åka hem med ny tid till att kl 20.30 på kvällen om inte ballongen hann komma ut före de. Ballongen fungerade bra och sammandragningarna ökade i styrka och antal. Vi hann bara vara hemma i 1,5h, gubben hann just få sömn, då ballongen hitta ut och det var av in igen. Denna gång med alla väskor i bagaget.
Inne på förlossningen visade jag vara 5cm öppen men sammandragningarna hade slutat. De bestämde sig för att ta hål på hinnorna (kl 18). Småningom började sammandragningarna komma tillbaka och ökade i styrka. Efter 1 h var de så pass intensiva att jag begärde lustgas. Vid varje sammandragningar dippade hjärtljuden och de kändes obehaglig och gjorde mig nervös. Var allt okej? Efter ytterligare 1h med lustgas kände att det var dags för mera smärtlindring. Till min besvikelse var jag fortfarande bara 5cm och huvudet högt. Hur länge skulle de ta? Och jag kände en nervositet och lite rädsla hur länge förlossningen skulle pågå speciellt eftersom den inte kommit i gång "naturligt". Men en pcb skulle jag få som smärtlindring.
Ca 5 min senare kom läkaren in för att sätta bedövningen och det var då allt kändes som en dimma. Under 5 min väntan hade sammandragningarna ökat ytterligare i styrka och allt satt i ett. Läkaren väntade tills sammandragningen skulle lugna ner sig men det blev aldrig riktigt så. Ingen bedövning han ges. Plötsligt blev sammandragningar ännu intensivare och babyns hjärtljud sjönk skrämmande. Jag hamnade att byta till flera olika ställningar för att få upp hjärtljuden och personal kallades till rummet. Fram tills dess hade det varit bara gubben å läkaren i rummet som "dragit" mig till olika positioner. Plötsligt kom krystvärkarna i gång och sedan var han ute. Allt kändes overkligt. Kroppen hade reagerat och jag hade ingen kontroll. Från att vara 5 cm tills han var född hade de gått 20 min. Att höra hans skrik var en sådan lättnad. Han var den minsta och sötaste varelsen jag sett. Det kändes nästan som att få en liten docka på bröstet.
Vår lilla Theodor. Föddes fredagenden 13.3 kl 20.25 och var 46 cm lång och vägde bara 2,460 kg.
Jag fick veta i efterhand att orsakerna varför hjärtljuden sjönk så dramatisk i slutet var pga att han sjönk så snabbt från högt läge. Dessutom hade han navelsträngen runt halsen som orsakade dipparna under sammandragningarna. Tur att krystvärkarna kom direkt annars skulle det troligen ha blivit akut snitt. Men allt gick bra. En rolig grej är att 3 av 4 barn är födda på en fredag.
Kommentarer
Skicka en kommentar