Rosorna är inte röda längre

Livet är inte så rosenrött som man tror att det är. Man kan inte lita på någonting, att det finns en framtid eller en morgondag.

Jag känner av verkligheten varje dag. Den jag inte vill veta av, tomheten och ensamheten...

Jag saknar min mor, mer än något annat. Om jag en sista gång fick höra henne, få en kram och säga allt som blev osagt. Men verkligheten är den, att det inte går, och jag känner av det varje jävla dag.
Alla vardagliga saker man går igenom när man flyttar hemifrån, och det finns ingen att vända sig till med alla dumma frågor. Varje plats har ett minne av henne, som man inte kan undvika. Hur jag än försöker att undvika tankar om henne, så går det inte. Hon finns i alla mina minnen men inte där för mig. Jag kan aldrig glömma, varken henne eller ensamheten utan henne, Inte heller vet jag hur man ska gå vidare, för allt känns hopplöst. Finns det någon rätt att ta en mor iväg från någon? För det finns det inte. För hon tas aldrig helt iväg, men tilräcklig för att det ska göra ont.
En tid arbetade jag hela dagen för slippa ta itu med allt, men att gräva ner sig går inte längre heller. Varje dag gråter jag, varje dag frågar jag varför?
Jag borde vara lycklig över alla de år jag fick, men jag kan fortfarande inte tänka på alla de stunder hon inte kommer att finns. De stunder jag inte kan dela med henne. De får mig att inte vilja gå vidare...