Förlossningen- ett planerat kejsarsnitt
Skolstarten för denna termin. Dagen före den stora dagen.
Vi skulle vara inne på BB 15.1 kl 7.30 för att sätta i gång förberedelserna. En natt med lite sömn och mycket fjärilar. En annan var före mig i kön den dagen. Tiden gick så långsamt i väntan på skruttet! Ännu på bilden visste vi inte om det skulle bli snitt eller inte. Före läkaren hade kollat att babyn fortfarande var fel väg var inget 100. Under väntan togs CTG-kurva och blodtryck. Under den väntan började jag känna av sammandragningar vilket var väldigt komiskt. Under de två timmarna vi väntande funderade vi vem det är som kommer. Hur livet som trebarnsföräldrar blir och hur vårt liv snart kommer att ändras.
Strax före 10 kom läkaren och konstaterade att skruttet inom mig inte ännu svängt sig själv. Efter det gick det snabbt. Inom 5 minuter bar det sedan av mot operationssalen.
Operationssalen kändes vara full med folk (9 st). Och allt gick snabbt att man inte hängde med. Mätarna skulle på, man skulle byta bord och folk presenterade sig. Minns bara att allt var väldigt skrämmande fram tills drogerna började verka och min man satt vid mitt huvud och pratade och pajade min kind.
När de väl satte i gång fick vi vänta 15 minuter innan jag hörde "tyttö" och ljudet från min dotter som skrek. Tårarna bara rann och gubben fick gå med barnmorskan till rummet bredvid för att putsa upp. Efter en stund märkte jag att det var något extra på gång eftersom det dröjde och det dök upp flera personer i rummet bredvid. Efter en stund kom min man ut med dottern och satt vid huvudändan ett par minuter så jag fick se henne. Han berättade att hon haft vatten i lungorna som de måsta ta bort. Sedan fick gubben gå upp till BB och jag låg vidare på bordet och sedan till uppvaket.
Vi skulle vara inne på BB 15.1 kl 7.30 för att sätta i gång förberedelserna. En natt med lite sömn och mycket fjärilar. En annan var före mig i kön den dagen. Tiden gick så långsamt i väntan på skruttet! Ännu på bilden visste vi inte om det skulle bli snitt eller inte. Före läkaren hade kollat att babyn fortfarande var fel väg var inget 100. Under väntan togs CTG-kurva och blodtryck. Under den väntan började jag känna av sammandragningar vilket var väldigt komiskt. Under de två timmarna vi väntande funderade vi vem det är som kommer. Hur livet som trebarnsföräldrar blir och hur vårt liv snart kommer att ändras.
Strax före 10 kom läkaren och konstaterade att skruttet inom mig inte ännu svängt sig själv. Efter det gick det snabbt. Inom 5 minuter bar det sedan av mot operationssalen.
Operationssalen kändes vara full med folk (9 st). Och allt gick snabbt att man inte hängde med. Mätarna skulle på, man skulle byta bord och folk presenterade sig. Minns bara att allt var väldigt skrämmande fram tills drogerna började verka och min man satt vid mitt huvud och pratade och pajade min kind.
När de väl satte i gång fick vi vänta 15 minuter innan jag hörde "tyttö" och ljudet från min dotter som skrek. Tårarna bara rann och gubben fick gå med barnmorskan till rummet bredvid för att putsa upp. Efter en stund märkte jag att det var något extra på gång eftersom det dröjde och det dök upp flera personer i rummet bredvid. Efter en stund kom min man ut med dottern och satt vid huvudändan ett par minuter så jag fick se henne. Han berättade att hon haft vatten i lungorna som de måsta ta bort. Sedan fick gubben gå upp till BB och jag låg vidare på bordet och sedan till uppvaket.
Största skillnaden med den här förlossningen jämfört med de andra är tiden med barnet. Jag fick inte ha henne på bröstet i operationssalen som jag kanske hade förväntat mig. Men hann inte med pga omständigheterna. Så från att hon föddes kl 10.30 fick jag först hålla henne 15.30 då jag kom från uppvaket. Tiden vi brukar ha i förlossningssalen tillsammans saknades. Men däremot fick min man ett starka band till Alva då han ansvarade för henne den första tiden. Det var han som fick sitta med henne på sitt bröst, hud mot hud, ett par timmar.
En annan sak var att man första dygnet ar ganska borta. Man var trött och slut och lite i en dimma. Men gick över och redan följande dag var man på benen igen.
Vi är nöjda över vårt beslut fast tiden att återhämta sig tagit längre. Snart är det 3 veckor sedan snittet. Jag märker ännu av det men inget som hindrar mig i mitt skötandet av Alva. Resten får gubben sköta.
Kommentarer
Skicka en kommentar