Barn med specialbehov
I augusti fick vi stämpel. Egentligen borde jag vara glad, vi har ju kämpat sen Leo var två. Leo har diagnostiserats med verbaldyspraxi. En funktionsnedsättning som påverkar musklerna i munnen och gör att munmotoriken är klumpig och påverkar vidare talproduktionen. I helgen träffade vi psykologen som gjort en kognitiv bedömning vilket inte visar några avvikelser, utan till vår glädje verkar han inte ha några andra språkstörningar.
Verbaldyspraxi är en funktionsnedsättning som alltid kommer att finnas, och påverkar vår vardag.
Största delen av hösten sörjde jag. Fast det var självklart att Leo var annorlunda så tog det mig mycket hårdare än jag trodde att se på pappret "klacifiseras som gravt handikapp". Vår underbara Leo?! Vår Leo som är så snäll och duktig. Leo som är en underbar pojke som sorgligt nog inte kan uttala sitt egna namn, utan det blir "Neo". Många frågor och orosmoment börja dyka upp. Kommer han att få börja skolan i höst? Vad ska vi berätta för honom? Kommer han att bli mobbad och retad? En mammas hjärta fylldes av oro. Jag jobbar ju själv med barn som är i behov av stöd och har specialbehov. Jag vet att deras väg är så mycket längre och krokigare än andras. Hur mycket de måste jobba och vilka känslor de bär på. Och jag inser nu att mitt eget barn kommer att gå den långa vägen, att kämpa med sina svårigheter och sin självkänsla för att man är lite annorlunda.
Hela senhösten brottades jag och papperskrigade jag med FPA för att få igång talterapin som foniaticern rekommenderade. Efter julen kom vi igång med det, två gånger i veckan. Sedan julen kämpade jag med att hitta en lärare åt oss som kan lära oss tecken som stöd, och tryckte på för att få psykologtiden som redan rekommenderades i augusti. Förra veckan ordnades äntligen de. Nu är det tid för oss att fokusera på oss, vår familj.
Vi har fått många verktyg för att hjälpa vår son att kunna uttrycka sig.
Leo fick vid julen en IPad med talsyntes från Centralsjukhuset. En som är omtyckt och följer med till förskolan varje dag.
I onsdagen började hela familjen med tecken som stöd. Tack vare mitt yrke kan jag en heldel från tidigare, men för min man var det en hel ny värld som öppnades. Ett nytt språk att lära sig.
Verbaldyspraxi är en funktionsnedsättning som alltid kommer att finnas, och påverkar vår vardag.
Största delen av hösten sörjde jag. Fast det var självklart att Leo var annorlunda så tog det mig mycket hårdare än jag trodde att se på pappret "klacifiseras som gravt handikapp". Vår underbara Leo?! Vår Leo som är så snäll och duktig. Leo som är en underbar pojke som sorgligt nog inte kan uttala sitt egna namn, utan det blir "Neo". Många frågor och orosmoment börja dyka upp. Kommer han att få börja skolan i höst? Vad ska vi berätta för honom? Kommer han att bli mobbad och retad? En mammas hjärta fylldes av oro. Jag jobbar ju själv med barn som är i behov av stöd och har specialbehov. Jag vet att deras väg är så mycket längre och krokigare än andras. Hur mycket de måste jobba och vilka känslor de bär på. Och jag inser nu att mitt eget barn kommer att gå den långa vägen, att kämpa med sina svårigheter och sin självkänsla för att man är lite annorlunda.
Hela senhösten brottades jag och papperskrigade jag med FPA för att få igång talterapin som foniaticern rekommenderade. Efter julen kom vi igång med det, två gånger i veckan. Sedan julen kämpade jag med att hitta en lärare åt oss som kan lära oss tecken som stöd, och tryckte på för att få psykologtiden som redan rekommenderades i augusti. Förra veckan ordnades äntligen de. Nu är det tid för oss att fokusera på oss, vår familj.
Vi har fått många verktyg för att hjälpa vår son att kunna uttrycka sig.
Leo fick vid julen en IPad med talsyntes från Centralsjukhuset. En som är omtyckt och följer med till förskolan varje dag.
I onsdagen började hela familjen med tecken som stöd. Tack vare mitt yrke kan jag en heldel från tidigare, men för min man var det en hel ny värld som öppnades. Ett nytt språk att lära sig.
Kommentarer
Skicka en kommentar