I väntande tider

Jag fick lärare mig förra helgen att stålkvninnan inom mig måste få ett slut. Att det finns viktigare saker här i världen. Att jag har en mycket större uppgift på gång, att bli mamma igen.

De senaste veckorna har jag haft problem med mycket sammandragningar. Sammandragningar som hållit mig vaken och gett mig ynka några timmar sömn. Förra veckan på väg tillbaka till Vasa började sammandragningarna bli regelbundna. Följande morgon hade jag kontroll vid rådgivningen, vilket slutade med en remiss till förlossningen. Den morgonen hade jag blodtryck på 164/104 och regelbundna sammandragningar med fem minuters mellanrum. Då blev jag rädd, med tanke att jag bara var v 32+6.
I väntan på att gubben skulle komma hem från jobbet vilade jag. Jag sov dagssömn med Leo och vilade på soffan. Väl inne hade sammandragningarna gett med sig och blodtrycket stabiliserats av sig själv och jag slapp tills vidare medicinering. Detta blev min wake-up-call. Och från den stunden har jag mina prioriteringar ändras. Hela midsommaren firades utan krämpor, jag stressade inte, sov så mycket jag ville och har undvikit att bära min son.

Nu är jag tillbaka igen i hemtrakterna och gubben på jobb igen. Nu har vi huset själv när morfar stack på semester några dagar. Sammandragningarna har låtit vara, men huvudvärk spökar nu som då ännu. Axel som tidigare krånglat bråkar igen. Men jag vilar och mår bra. Med nya tankar i huvudet. Där jag, babyn och familjen kommer i första hand. Min kand får tid ifall de finns.

Ett par vantar till den lille är ett projekt jag gjort i midsommar soffan....