Dagen för dimission

Ja, idag blir mina klasskompisar firade och utdebiterade speciallärare, å jag är inte en av dem. Nej, här är jag hemma ensam med alla tre, som vanligt känns det som. Så idag är jag bitter, eller snarare mycket. För jag anser att jag är värd att fira! Att jag lyckats! Men så är det när gubben reser på och man själv blivit en hemmamamma.

Status hemmamamma är jag helt nöjd över. Men är mera ledsen och känner mig osidosatt av min make. Gubben har inte viljat se mina papper. Vi har varken firat det eller fått några blommor. Åtminstone en ros förtjänar jag. Men känns inte lika dant när man köper åt sig själv.

Förra året denna tid visste jag att ville ha en stor grillfest för att fira. För jag tycker att jag varit jävla duktigt. Men just nu känns det som om jag är den ända som tyckt det. Och en fest för att fira känns inte så lockande fast jag är en person som gillar att ställa till och ordna. Tänk hur tiden ändras. Idag och ett par dagar har kommer jag vara lite nedstämd. För hur jag än försöker att inte låta mig påverkas, så påverkas jag av alla mina klasskompisar status på socialamedier. Och Jo, jag är glada för dem. Önskar att jag själv skulle ha samma känsla. Skulle vara lika glad.