Den perfekta mamman?

Varför får man ångest när man inte uppfyller idealet? Ännu ett inlägg om amningen, min ångest. Varför ger det mig sån press, när de inte vill fungera? Man ska amma, bäst vore om man höll på ett halvår etc.... å här sitter jag. Min pojke är knappt 4 veckor och redan har vi måste ta tag med ersättningen. Ett par flaskor varje dag suger han i sig, vilket får mig att känna mig misslyckad. Hans förutsättningar till ett hälsosamt och friskt liv ligger i modersmjölken, eller åtminstone känns det så... Men jag ammar, jag försöker. Men de vill inte alltid gå mina vägar, eller snarare sällan flyter det på okej. Oftast är problemt hans brottningsmatcher, att ha en tonåring i huset. Han grymtar, sparkar bort sig, river bort skyddet, slår bort skyddet, skriker däremellan och några sug. Vem orkar me de här i längden??? Så efter en timme under natten tar vi fram flaskan, han äter, blir nöjd, somnar. Andra problemet som uppstår är att han suger och suger men någon mjölk kommer inte i amningskyddet, men själv kan jag trycka ut de... så då gäller att man försöker mjölka sig själv med en hand, utan att skyddet åker av eller han släpper taget... Vilket inte heller har så stor framgång... Jag vände mig till amningstödtelefonen, men fick ingen hjälp därifrån. Hon var trevlig och förståerlig, men fick höra mest "det är så svårt att säga via telefon", men hon trodde detta kunde vara en fas. Jag hoppas det är en fas, en fas som snart ska gå om. Efter all den ångest att inte kunna vara en heltidsammanade mamma efter ett par veckor, kom min man hem idag med en överraskning. En frissa tid, han hade åkt in till stan och beställt tid, så jag ska få vara ensam ett tag, och få tänka på mig en stund. Jag älskar dig Casey!