Bekännelse

Nu på efterhand inser jag själv hur tungt det i början var att ha ett barn. Hur jag tog ut mig, brände ut mig, för att försöka vara så bra jag kunde. Fylla alla mål och krav. I efterhand skulle jag ha gjort annorlunda. Jag slutade med amningen och började focusera på sömnen. Och nu när jag fått sova igen känner man sig helt annorlunda, dimman man gick i är borta. Jag slutade vakna upp med huvudvärk och gå och lägga mig med hvudvärk.Började få enerig och inser hur min verklighet var. Inte ska man försöka amma 24/7 och sova 3 h per dygn. Kroppen klarar inte av det. Jag hade mycket ångest till en början när jag inte klarade av min huvudsakliga uppgift, ge pojken mat. Nu har jag ingen ångest. Nu önskar jag att skulle kunna amma mera, vilket vi försöker. Men om man en gång börjat ge ersättning så minskar mjölken. Och nu har jag inte tillräckligt för att få honom mätt.
Nuförtiden sover han 6h per natt där jag ger mat två-tre gånger under dessa 6h. Men jag drömmer om ännu längre. Ett tag hade vi nästan 10h för några dagar sedan, men ingen har det minskat. På fredagen kommer Vasa sk. super nanny hit och ska hjälpa oss. En unge som han på 2 mån ska nog sova mera än 9-10h per dygn som de nu ligger på. Hopperligen får vi så småningom ordentliga rutiner som sitter och gör att också han mår bättre. Också för att minska min ångest om natten. Varje dag han sovit två gånger under dagen är jag rädd inför natten att jag måste vaka. Till 50 % har mina farhågor besannats. När man en gång fått smaka på det juva livet vill man inte återgå till det förgångna.