Hemma igen

Gärna är jag i Vasa, nära mamma. Är där och besöker henne och är med henne. Men hem måste man också. Man kan inte överge allt, utan att det förfaller. Men å andra vägen är det skönt att fly hem igen. Lossas om att allt är som det brukar vara. För under det senaste året har vi lärt oss att mamma inte alltid är hemma, och det är just så det känns just nu, att hon kommer hem i morgon igen och så ska huset vara städet. Men inte så nicke. Troligtvis kommer hon aldrig hem igen. En svår tanke att bita sig i. Ett hem utan sin mamma, ett hem med bara en pappa.

Men mest rädd är jag för pappa. Hur ska det gå för honom, både ekonomisk och phsykiskt. Det är inte lätt att uppfostra en tonåring som pensionär och ännu mindre själv. Men om han sbldtryck över 200 inte går ner, är det inget att oroa sig över. Han lär inte finnas kvar. En ruskig tanke att tänka. Åter igen fick han en ny medicin, men också lugnande. Kanske detta hjälper. Vi får hoppas för allas skull.
Vilken terapi att skriva allt som går för sig i huvudet och det som känns i hjärtat. Igår klippte vi gräsmattan, idag blev det tvättning. Allt för att återgå till gamla vanor. I morgon kör pappa till vasa, och bor där några dagar medan jag är hemma och tar hand om hemmet. En sak mindre att oroa sig över. Och Anton är i Sverige med sin bror. En trygghet för honom att vara där igen. Bara han inte lämnar där nästa år.

Och för mig. Jag önskar att jag ännu var i gymnasiet. I gamla vanor att fortsätta i, att fortsätta livet i. Men nej, allt ska hända då jag står vis tröskeln till mitt självständiga liv. Ny studieort, bostad och stad. Inget tryggt att bita sig fast i, utan allt nytt. Hur ska jag klara det? Jag är livrädd för vad som kommer att ske. Men backa ut med mellanår går inte, då en hyra för lägenheten behövs då vi förlitar oss på stöden från studierna. En dag i taget, eller hur?