Moderskap
Jag har tänkt mycket på min mamma den senaste tiden. Dels har jag inte sörjt färdigt fast det går snart 2 år. Jag har inte haft tid. Allt annat har skett i mitt liv. Ett halvt år efter hennes död fick jag reda på att jag gravid, senare samma sommar gifte vi oss. Allt detta och hon hade inte hunnit varit borta ett år. Jag sa åt min man, ifall mamma skulle ha klarat sig ända till nyår, skulle vi gifta oss på sommaren.Jag ville så ha henne där på mina stora dag. Men så var inte fallet.Jag hann inte ens gå mina första dag på universitet färdigt.
Jag har saknat henne så mycket, saknat hennes stöd i min roll som mamma. Jag har haft min syster som stöd och jag kan inte tacka henne nog för de. Men ändå är det svårt. Varför jag tänker på henne beror säkert mycket på hur hon var som mor för mig, i mitt sökande om moderskap.Jag har börjat reflektera mycket hur hon var, de jag minns i alla fall och hur jag är. Jag önskar också att jag skulle ha nån att dela det med. Pappa minns en del om mig, men han har inte lagt allt på minnet. När började jag gå? När fick jag mina fösta tänder? Bara min mor kunde svarat på den. Skulle vara roligt att få veta. Ända jag vet är om C och hans utveckling. Men om jag jämför Leo med vad svärmor berättat måste pojken gå efter mig. För på pappsen stämmer det tyvärr inte in.
Jag har också tänkt på om jag skulle hamna i samma situation, att Leo skulle förlora sin mor. Undrar vad jag skulle göra då. Jag vet hur det känns att förlora en huvudmänniska i ens liv. Kanske därför är jag så nog att dokumentera allt som händer och sker, och mina tankar. Så han kan få veta några av de frågor jag har ställt.
Jag har saknat henne så mycket, saknat hennes stöd i min roll som mamma. Jag har haft min syster som stöd och jag kan inte tacka henne nog för de. Men ändå är det svårt. Varför jag tänker på henne beror säkert mycket på hur hon var som mor för mig, i mitt sökande om moderskap.Jag har börjat reflektera mycket hur hon var, de jag minns i alla fall och hur jag är. Jag önskar också att jag skulle ha nån att dela det med. Pappa minns en del om mig, men han har inte lagt allt på minnet. När började jag gå? När fick jag mina fösta tänder? Bara min mor kunde svarat på den. Skulle vara roligt att få veta. Ända jag vet är om C och hans utveckling. Men om jag jämför Leo med vad svärmor berättat måste pojken gå efter mig. För på pappsen stämmer det tyvärr inte in.
Jag har också tänkt på om jag skulle hamna i samma situation, att Leo skulle förlora sin mor. Undrar vad jag skulle göra då. Jag vet hur det känns att förlora en huvudmänniska i ens liv. Kanske därför är jag så nog att dokumentera allt som händer och sker, och mina tankar. Så han kan få veta några av de frågor jag har ställt.
Och en tår faller ner på min kind. Alla dessa frågor som dyker upp. Frågorna kommer alltid att minnas där men de förändras. Det som gör så ont är att man aldrig kommer att få svar på dem. Man blir både ledsen och arg och frågan varför just jag måste gå igenom detta dyker upp ofta? Jag tror att dessa frågor är vårt sätta att inte "glömma" dessa människor utan för oss känns det som att de ännu finns här någonstans. Så låt frågorna dyka upp men lär dig att acceptera att svaren till alla frågor inte finns. Jag vet att det är svårt att acceptera det och det tar år, många år. I höst blir det 12 år sedan vår pappa lämnade oss och ännu idag så dyker frågorna upp. Men frågorna påminner mig om att han har varit en del av mitt liv när jag var liten och var en av världens bästa pappa då. Vi önskar ingen samma sorg och besvikelse inte ens vår värsta fiende. Det finns inga ord som kan beskriva hur jobbigt och orättvist det känns ibland. Men det ända vi kan är att ta steget vidare i livet, vi glömmer dem aldrig men vi har vårt eget liv att ta vara på. Fanny försök att minnas det jag brukar säga: Det är okey att vara arg, besviken och ledsen, det är okey att visa det utåt. Men en sak är säkert att vi växer inombords på ett helt annat sätt än andra i vår ålder. Vi blir starkare och starkare och bär på en styrka som gör att vi klarar av varje ny dag fastän det känns hopplöst ibland. Minns att leva just nu och njuta av allt vackert som du har runtomkring dig det är din uppgift just nu! Kram E <3
SvaraRadera<3
Radera